Uppdaterad
Guide: Allt om Surroundljud
Vill du ha maffigt hemmabioljud men vet inte vart du ska börja? Vi förklarar det grundläggande för dig så att du ska kunna njuta av filmen.
Står du inför ett köp av en hemmabioanläggning, en ljudlimpa eller bara en receiver så kommer du att konfronteras med mängder av begrepp kopplade till surroundljud. Att skaffa sig koll på alla de här formaten och vad som skiljer dem åt är ingen barnlek. Men vi tänkte försöka hjälpa dig lite på traven.
Surroundljud innebär att man till skillnad från när det handlar om stereo skapar en mer omslutande ljudupplevelse med fler kanaler. Antingen så sker det här rent fysiskt med hjälp av flera olika högtalare (läs: ett klassiskt hemmabiosystem) alternativt via en simulering (något som blivit vanligt med många så kallade ljudlimpor eller soundbars).
Dolby Laboratories var först ute med ett surroundformat. Redan 1982 lanserade man nämligen Dolby Surround. Sedan dess har det tillkommit mängder med utmanare, och vi ska gå igenom de vanligaste.
Vad betyder siffrorna?
2.1, 5.1, 7.2.1. Siffror som dessa dyker ofta upp i hemmabiosammanhang, men vad betyder de? Siffrorna syftar till antalet högtalare i ett system enligt ett ganska enkelt system.
- Två siffror – högtalare + bas. Exempelvis 5 högtalare, 2 front, 1 center, 2 surround plus en bashögtalare (subwoofer).
- Tre siffror – högtalare + bas + höjdhögtalare. Samma system som tidigare, men med exempelvis Dolby Atmos tillkom även en tredje dimension i högtalarplaceringen i och med takhögtalare eller högtalare där ljudet ska studsa i taket för att skapa en större rumskänsla. 5.1.2 innebär alltså fem högtalare, 2 front, 1 center, 2 surround plus bashögtalare (subwoofer) plus två stycken takhögtalare.
Olika tekniker för hemmabioljud
Dolby Digital
Ett av de vanligaste surroundformaten i världen. Används bland annat av många tv-kanaler som erbjuder surround och finns oftast på till exempel DVD- eller Blu-ray-skivor. Ljudet är komprimerat vilket innebär att det inte är att det inte låter lika bra som andra mer sofistikerade ljudformat. Har stöd för upp till 5.1-ljud (fem högtalare + en subbas).
Dolby Digital Plus
Som namnet antyder så handlar det här om en lite mer avancerad variant av Dolby Digital, och den medger inte minst stöd för 7.1-ljud. Ljudet är fortfarande komprimerat, men inte i samma utsträckning som när det gäller vanliga Dolby Digital, vilket innebär att det låter snäppet bättre.
DTS
Dolby-utmanaren DTS har till stor del använts av filmbranschen, och formatet har även varit väldigt populärt bland hemmabiointresserade. Även DTS är komprimerat och ger därmed inte lika fint ljud som mer sofistikerade format. Vissa hävdar att DTS låter bättre än Dolby Digital, men hur det står till med den saken ska vi låta vara osagt. Det tycks vara en fråga om tycke och smak.
Audyssey DSX
Audyssey är ett företag som primärt är kända för sin ljudkalibreringsmjukvara (som inte sällan finns i många moderna receivers), men man har även ett eget surroundformat kallat Audyssey DSX. Det här formatet har stöd för system med upp till 11 högtalare. Det finns även en nyare version kallad Audyssey DSX 2 som kan göra om stereosignal till surround. Formatet har klingat av i popularitet på senare år.
Dolby True-HD
Ett högupplöst format med stöd för upp till 7.1-ljud. Även med Dolby True-HD så får man komprimerat ljud, men i ett så kallat lossless-format. Det ska med andra ord låta lika bra som okomprimerat ljud, men ändå kräva betydligt mindre bandbredd. Ett vanligt förekommande format på blu-ray-skivor.
DTS-HD MA
DTS-motsvarigheten till Dolby True-HD. Även här har man komprimerat ljudet med så kallad lossless-teknologi, som gör att det ska låta lika bra som okomprimerat ljud. Och även här får vi stöd för upp till 7.1. En fördel med DTS-HD MA är att ljudet oftast kan spelas upp även om receivern eller ljudlimpan bara har stöd för vanligt DTS-ljud. Självfallet får man då ett sämre ljud, men det fungerar åtminstone.
Dolby Atmos
Nu börjar det bli avancerat. Dolby Atmos bygger nämligen på ett lite annorlunda förhållningssätt till surroundljud än andra format. Istället för att det är förutbestämt vilka ljud som ska höras i de respektive högtalarna så hanterar systemet upplevelsen på ett objektbaserat vis. Den som skapar en film med Dolby Atmos-ljud uppger endast varifrån ljudet ska komma, och receivern anpassar sedan uppspelningen efter den konfiguration den har att jobba med. Ju fler högtalare man har i sitt surroundsystem desto mer korrekt ljudåtergivning.
Dolby Atoms används ofta av biografer. I hemmabioversionen så går det att använda sig av 12 högtalare som mest. Själva kodningen sker i Dolby True-HD (se ovanför).
DTS:X
DTS:X är för DTS vad Dolby Atmos är för Dolby, det vill säga ett objektbaserat format. En avgörande skillnad är att DTS:X fungerar oavsett hur många högtalare man har (dock maximalt 13 stycken). En annan intressant skillnad är att dialogen kan regleras helt oberoende av det övriga ljudet. Det här formatet har inte fått riktigt samma genomslag som Dolby Atmos, men stöds ändå på många receivers. Den kodning man använder är DTS-HD MA (se ovan).
Auro-3D
Auro-3D är ett alternativ till Dolby Atmos och DTS:X som sannolikt inte klingar lika välbekant i öronen på den som är lite mindre bevandrad på surroundljudets område. Men faktum är att Auro-3D är en äldre teknologi än både Dolby Atmos och DTS:X.
Det finns flera likheter med Dolby Atmos, men Auro-3D skiljer sig genom att använda tre lager med ljud för att åstadkomma en omslutande effekt. För att det här ska fungera behöver man ha lite fler högtalare än de flesta har (11 stycken ska vara optimalt). Formatet växer sakta i popularitet här i Europa.